Fotograf Jannis Andreas Tordheim.

Annas födelsedagsfest i Tanto idag var toppen! Sjukt bra uppstyrt - bra folk, bra mat och en jäkla skön stämning. 

Innan det var jag på en nybörjarkurs i vindsurfing. Det blev mer vindvurpning, dock. Imorgon gäller det igen. Målet; att lyckas surfa in till land, haha. 

Många guldstunder idag. Tack alla som var med för det. 

/Kossan

Oui. I need oh la la la.

Skakig tillvaro. Nervositet. Ensamhet.

- Ibland är det skönt. Men andra gånger vill man bara känna sig liten och bli omhändertagen.

Så - ansökan till Berghs:Copywriter inne. Nu håller vi tummarna. Tills dess njuter vi av den fantastiska våren - eller försommaren för den som är lite mer optimistisk.

På vägen hem idag åkte jag över Stocksundsbron; det såg härligt ut ner mot Brunnsviken.. Lite för kallt i vattnet, dock..

///K

Det finns så många saker man borde göra. Så många måsten. Jag har just blivit klar med ett sådant - ett som för bollen framåt. Inte i sidled. (Jag har aldrig gillat sidledspassningar).

Det är inte för sent att skjuta upp ditt livs äventyr.

Jamie Woon – Shoulda

Valand. Ett oupptäckt konditori - mitt i smeten. Hur kan jag ha missat detta? Originalinredning från 50-talet. (1954, för att vara exakt). Samma ägare sedan dess - ett äldre par där mannen har ritat allt. 

Olivia, Krukmakargatan. Tagen för ca 2 år sedan. 

För två år sedan såg allting annorlunda ut. Nu är vi två totalt annorlunda personer - men ändå inte. 

“Livet är vad som händer när du planerar annat”

Jag gillar äldre män. Varför vet jag inte - eller jo. Det gör jag visst, men det behåller jag för mig själv. 

Det var ett tag sedan jag uppdaterade här. Det har varit lite uppåt och lite neråt på sistone - mest uppåt. Faktiskt. Jag går runt med en härlig känsla, ett gott självförtroende och en allmän optimistisk syn på det här året. Och då händer det bra saker! Det är skönt att gå med en tro att allting ordnar sig - bara man tar ansvar för det själv.

Söndagen den 4/3

Första ölknytisen - i Vasaparken. Fantastiskt att det blir vår, ljusare - på alla sätt. Vintern med sitt mörker ligger bakom oss. Framför ligger grönska, ljus, rymd, bättre humör, sol, sommar. Och kärlek. 

Senaste nytt - på det privata planet:

- Jag skriver av mig. För ovanlighetens skull. Varför jag väljer att skriva är för att kunna släppa tankarna. Packa ner dem i ett fint litet paket, omslaget med ett vackert papper och en fin rosett - för att sedan kunna lämna paketet i någonting som kallas “då”. För att kunna leva “nu”.

Jag älskar uttrycket i den här bilden :: I just love the expression in this picture.

En nygammal bild :: A new-old picture. 

 Jag har alltid fastnat för det här porträttet; ibland återvänder jag och gör en ny redigering med en annorlunda känsla. Just den här känslan fastnade jag dock för. Mer om det senare i texten.

Ett berättande porträtt ska, enligt mig, inte bara spegla den avbildade personen - det ska även väcka tankar, känslor och funderingar. Vem är den här personen? Spelar hon en roll - alltså är hon sig själv eller agerar hon för kameran. Vid min första anblick på den här bilden ser jag hennes blick - den är liksom punctum i bilden. I kombination med hennes klädsel får jag en uppfattning om att det här skulle kunna vara taget längre tillbaka i tiden - den har alltså redan (utan redigering) en retrokänsla - för mig personligen. Samtidigt vill jag ändå att bilden ska ha ett modernt uttryck; jag tycker nämligen om fusion i bilder. Gammalt möter nytt, exempelvis.

Jag utgick från det och gav mer tyngd åt den känslan. Först började jag med att sätta vit, grå och svartpunkt. Sen gav jag mig på kurvorna och färgerna. Genom en ganska hård kontrast, relativt mättade färger och ett svartvit-lager med lagom genomsläpp - samt en hård vinjettering blev resultatet ganska snarlikt med min inre bild. Fokus ligger i det centrala, vänstra bildhörnet - och därmed på hennes blick. 

Under tiden jag sitter och ger den här bilden merkänsla tänker jag plötsligt på Leonardo Da Vincis Mona Lisa. På ett märkligt sätt liknar den här bilden, den målningen. Därmed inte sagt att det är ett medvetet grepp från min sida - jag lägger inte heller till någon värdering som ska användas i tolkningsbegrepp. 

Vilken typ av bild ska det här vara? Är det en dokumentär bild? Eller en kommunicerande bild? Det senare, förstås. Dels på grund av min egen reflektion innan bilden togs - en känsla som jag försökte sträva efter under själva fotograferingsögonblicket. Är den öppen för tolkning? Jag hoppas det. 

En bild ska berätta någonting som mottagaren inte redan vet. Men vad vet mottagaren om bilden innan - egentligen? Ingenting. Min uppgift som fotograf blir således att guida vederbörande igenom min bild, ge henne en uppfattning om vad som händer, smyga in små tolkningsmodeller i bilden - såsom en ledande vinjettering, ljussättning och redigering. 

Som jag nämnde tidigare i texten har jag jobbat med en kontrast mellan det gamla och det nya. En slags krock mellan känslan av att vi tittar på ett gammalt fotografi och ett nytt. Den spänningen är vad jag kan hoppas att betraktaren dras till och fastnar för min bild.

Men när blir en bild spännande för en betraktare? Är det när sker en konflikt mellan det vi ser - det vi uppfattar att vi ser samt vad vi tror oss se? Svaret spelar mindre roll - huvudsaken är att det sker en interaktion mellan betraktare och bildskapare - igenom motivet. Jag som fotograf kan inte göra annat än att hoppas på att mottagaren tänker, känner och funderar. Det är just det samspelet jag är ute efter. 

Vad jag vill förmedla med den här bilden är att den ska väcka betraktarens tankar. Vem är hon, vad tänker hon på. Hennes blick går rakt in ens egna ögon och plötsligt känner man sig sårbar. Vill hon mig någonting? Är det mig hon tittar på? 

Samtidigt som blicken är ganska omedelbar, uttrycket relativt klart, saknar bilden en kontext. Det ger den (kanske) mer spänning. För en mottagare som aldrig har sett bilden förut väcker den eventuella funderingar - som de ovan nämnda. Därutöver vill jag som fotograf förmedla någonting också. Det är att allting inte måste vara helt perfekt när det gället porträttfotografering - snarare tvärtom. Jag är inte ute efter en docksöt person som ler och tittar in i kameran. Jag vill väcka tankar hos betraktaren - utan att påtvinga vederbörande en uppfattning. Det enda jag, som bildskapare kan säga om min egen bild är att jag har haft en tanke. Den tanken var att skapa en bild där personen som är avbildad ger en kall, iakttagande blick på mottagaren. En så pass omedelbar blick att mottagaren ifrågasätter sig själv, känner sig sårbar och ifrågasätter om det är “jag själv” som egentligen är den avbildade.